Vi hade kommit överens om att jag skulle följa med redan när simskolan började efter nyår. Hon berättade gång på gång hur roligt det är att lära sig simma och ville att jag skulle följa med. I helgen blev det så dags och vi tog oss till simhallen för hennes simlektion. Det var en glad och trevlig stämning och vi slog oss ner på bänkarna i väntan på att lektionen skulle starta. Då kom frågan.
”Sandra ska du titta på mig eller i telefonen när jag simmar?”
Som en boxares högerkrok satt den rakt i mellangärdet. Jag blev helt ställd. Vad är det hon säger, den smarta femåringen som alltid lägger märke till detaljer i sin omgivning?
”Jag ska självklart titta på dig!” svarade jag efter att ha hämtat mig en sekund.
De stora blå ögonen skimrade till av glädje, hon sprang upp från bänken och tog sig till bassängen. Lektionen satte igång. Kvar satt jag och förstod inte riktigt vad hon menade. Det var väl klart att jag hade följt med till simhallen för att titta på när hon simmar. Varför skulle jag annars sitta där med blöta och kalla fötter?
Efter uppropet och uppvärmningen var de på plats i bassängen för de första övningarna. En grupp söta fem- och sexåringar som tar stora simtag och sträcker på kroppen. Och som alla hela tiden vänder sig om för att leta efter mammas eller pappas blickar.
Men mammornas och pappornas blickar var inte på barnen. De stirrade in i sina telefoner. Ett tjugotal vuxna som alla, kollektivt, hade böjt på nacken, tagit ett fast grepp om sin telefon och inte släppte den med blicken.
Det var vad den kloka femåringen hade menat när hon några minuter tidigare hade frågat mig vad jag skulle göra medan jag väntade. Under 40 minuter ändrades inte scenariot. De vuxna tittade ner och barnen, barnen simmade och vände sig om för att titta på sina föräldrar. Men de tittade aldrig tillbaka.
Jag blev helt bedrövad. Skämdes för oss alla som satt där på rad. 40 minuter i en simhall där barnen vill bli sedda och påhejade av sina föräldrar. 40 minuter i en simhall där föräldrarna ser sin chans att jobbmejla, läsa den där intressanta artikeln, spela ett spel eller besvara ett sms.
Det är ju det vi gör, vi vuxna. Vi tar alla små pauser som finns för att hinna ikapp eller kanske unna oss en stunds frid. Och det kan man förstå. Men barnen, de behöver vår uppmärksamhet mer.
Forskning visar att barn som blir sedda också får med sig en massa positiva egenskaper genom livet. Självkänslan och självförtroendet växer och de blir tryggare som människor.
Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker tillbaka på helgens upplevelser. Min glädje över att ha fått se en för mig älskad liten persons viktiga framsteg blandades med en känsla av besvikelse över vuxnas beteende.
Vad är vi för förebilder som inte kan rikta vår uppmärksamhet åt rätt håll?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar