Nöjda barn - nöjda föräldrar - win -win :)

Varför blir barnen aldrig nöjda?!

Lånad text: - Min dotter blir liksom aldrig nöjd! Det kvittar om jag varit med henne en hel dag och bara gjort grejer som hon gillar så klagar hon ändå på kvällen när jag vill läsa tidningen för mig själv en stund.
- Ja, men eller hur!? Min sexåring är precis likadan! För ett tag sedan hade vi en heldag tillsammans bara han och jag. Först gick vi i stan och kollade på leksaker. Sedan fikade vi och efter det gick vi på bio. När vi kom ut från bion bröt han ihop och ville inte åka hem utan tjatade om att se en film till! Det hade känts skönt med lite tacksamhet…

Just den här ordväxlingen skulle mycket väl kunna vara avlyssnad varhelst föräldrar möts och pratar med sina barn. För något som vi föräldrar reagerar starkt på är när vi anstränger oss för barnens skull och de inte tycks uppskatta det. Vi har behov av att bli sedda i våra kärleksfulla handlingar och när vi upplever att så inte sker väller besvikelsen fram: ”Här har jag ansträngt mig för barnens skull och istället för att vara tacksamma så gnäller de! Varför kan de aldrig vara nöjda!? Eller uppstår detta för att vi underhåller barnen jämt och ständigt? Skall det skall vara roligt jämt? Skall det skall vara aktiviteter jämt?  Får/gör alla andra barn ... Hittar alla andra föräldrar på roliga (läs: dyra) aktiviteter.

Låt oss titta lite närmare på uppfattningen att ”barnen aldrig blir nöjda”. Stämmer den verkligen? Jag tvivlar.

Jag minns nämligen hur jag själv uttryckte mig i slutet av sommaren när semestern led mot sitt slut: ”Usch, jag vill inte börja jobba igen! Jag vill ha minst en månad till ledigt!” Betydde det att jag inte var nöjd med min semester? Tvärtom, det betydde att jag var väldigt nöjd. 

Detsamma tror jag gäller barnen. Ett barn som efter en heldag med tid med en vuxen och bio skriker att han vill se en film till säger också något mellan de skrikiga raderna. Jag tror han säger: ”Jag har haft en helt fantastisk dag! Så fantastisk att jag önskar att den aldrig skulle ta slut!”

Mitt tips till föräldern: istället för lyssna på barnets ord och höra missnöje, försök höra känslan bakom orden – den stora tillfredsställelsen – och svara på den!

När föräldern svarar på barnets ord (snarare än på barnets känsla) låter det ungefär så här:

Barnet: ”Jag vill se en film till!”
Föräldern: ”Nu har jag varit med dig hela dagen! Vi har både fikat och varit på bio. Kan du inte vara nöjd med det istället för att gnälla om ännu mer!?”

Vad händer i ett barn som hör det här svaret? Jag gissar att han känner sig missförstådd. Han är ju hur nöjd som helst! Jag anar också för att förälderns svar väcker oroliga funderingar hos barnet: ”Var det en uppoffring för mamma att vara med mig?! Hade hon inte lika kul som jag?”

Vad händer i föräldern som svarar så här? Troligen känner hon irritation och besvikelse och har tankar som förtar en del av glädjen från dagen: ”Varför måste en bra dag sluta så tråkigt?”

Den måste den inte. Föräldern kan välja att svara på barnets känsla istället för på barnets ord, vilket leder dem båda in på andra spår.

Barnet: ”Jag vill se en film till!”
Föräldern: ”Ja, det var verkligen kul, eller hur?! Jag längtar redan efter nästa gång som du och jag kan ha en sådan här mysdag! Lovar du mig att du hänger med mig på bio igen någon dag?”
Barnet: ”Det är klart!”
Föräldern: ”Säkert? Lovar du?!”
Barnet: ”Det är klart jag lovar mamma!”
Föräldern: ”Vilken tur! Du… jag gillade trollet i filmen vi såg nu! Han var så himla söt! Vilken figur tyckte du mest om?”
(… Föräldern och barnet fortsätter prata om filmen, fikat och annat som hänt under dagen.)

Vad händer i ett barn som hör det här svaret? Jag gissar att han känner sig förstådd och glad. Det är härligt att veta att den man tillbringat dagen med också har njutit.

Och föräldern? Jag antar att hon känner sig betydligt gladare och mer tillfreds när hon väljer att fokusera på barnets tillfredsställelse och ha överseende med sättet på vilket den uttrycks.

Vad tror du?

Mobil...

"Krävande föräldrar irriterar dagispersonalen"

Rubriken på detta inlägg är taget från dagens Vasablad...

och fortsättningen är följande;
Det enskilda barnet får mycket lite tid - på flera orter är vardagenen överlevnadskamp, säger Riikka Riihonen, rådgivningsläkare och en av bokens författare.

"Krävande föräldrar irriterar dagispersonalen"

Dagispedagoger blir ofta irriterade på barnens föräldrar. Det här framgår av befolkningsförbundet Väestöliittos senaste rapport (http://www.vaestoliitto.fi/?x27375=2232240)

"Ammattikasvattajan kielletyt tunteet" heter rapporten och handlar om de förbjudna känslor som personer som arbetar med barn kan ha. I den talar professionella barnpedagoger om föräldrar som klagar över att deras barn är fel klädda eller är smutsiga. Samtidigt finns det föräldrar som över huvudtaget inte bryr sig om sina barn och håller dem på dagisetåret runt utan semester.

           - Jag förklarade för barnets pappa, att barnet också behöver julledigt. Det här förstod pappan inte alls. Jag blev kvar med en känsla av ilska och förundran över varför man alls skaffar barn då man inte vill vara med dem, ens på julen, säger en av pedagogerna i boken.

Befolkningsförbundet Väestöliitto utredde yrkespedagogers förbjudna och svåra känslor - till exempel hat, irritation och frustration - i en enkät. Över 60 procent av svaranden uppgav att dessa känslor är ett problem på arbetsplasten.

Orsaken till dem är förutom svåra föräldrar även jobbiga barn. Det mest irriterande barnen är sådana som pladdrar mycket och tigger om uppmärksamhet samt sådana som hela tiden är arga. Därtill orsakar resursbrits och dålig stämning på arbetsplatsen svåra känslor bland pedagogerna.

Till exempel kan två vuxna tvingas ta hand om 30 barn då någon i personalen blir sjuk och två dagisgrupper måste slås ihop.

          - Farsdagspysslet borde göras, men några av ungarna få raserianfall. Morgonen är ett helvete med på - och avklädningar. Dagen går någorlunda när båda två får fortsätta med sina rutiner. När föräldrarna hämtar barnen och frågar hur det gått så har man lust att skrika, säger en av pedagogerna i boken.

Enkäten visar att grupperna är stora och att de vuxna flyttas från en grupp tillen annan mitt på dagen för att täcka resursbristen. Det enskilda barnet få mycket lite tid. På flera orter är vardagen en överlevnadskamp, säger Riikka Riihonen, rådgivningsläkare och en av bokens författare. Barnpsykiatern Raisa Cacciatore säger att barnens utveckling kan hämmas om barnen blir utan uppmärksamhet från de vuxna. Enkäten besvarades av 222 barnpedagoger runt om i Finland. Majoriteten av dem jobbar på dagis.

VASABLADET 12.2.2013

Här kommer då några av mina tisdagstankar;

Åj åj åj vad mina tankar börjar snurra då jag läser artikar som denna....hjärnan går på högvarv! :) Hur kommer våra blivande tonåringar att vara om vi har det så här redan på dagis?

Jag kan hålla med om att barngrupperna på daghemmen är STORA idag och att vi föräldrar kräver mera än vad vi gjorde förrut. Det sticker jag verkligen inte under stolen med. Vi vet vad vi som föräldrar har för rättigheter och använder oss ofta av dessa rättigheter. Det vi ofta glömmer är att vi har en del skyldigheter också, men mera om det senare.

Vi har statistik som följer upp barnens närvaro på daghemmet noggrannare än förrut - men som alltid, mäter inte siffrorna det de skall och borde mäta. Vi har helt klart många områden som vi behöver utveckla inom dagvårdsadministrationen och dagvårdsverksamheten för att hinna ikap den övriga utvecklingen i samhället. Lagen säger idag att personaltätheten skall vara en personal på sju barn ÖVER tre år och en personal på fyra barn UNDER tre år. Jag anser att detta är en bra utgångspunkt och en verklighet som vi hinner med. Det som vi i många kommuner upplever som ett dilemma är att vi inte räknar huvuden utan platser, så barn som endast är halvdag eller några dagar i månaden kan således DELA en plats och då stiger antalet huvuden avsevärt och situationer som ovannämnda (Till exempel kan två vuxna tvingas ta hand om 30 barn då någon i personalen blir sjuk och två dagisgrupper måste slås ihop) kan uppstå. Dagvården måste minnas att inte tumma på lagen i detta fall. Med andra ord ger jag en ren känga till dagvårdsadministrationen och förmän inom dagvården.

Det om resurser och barngrupper...

I Finlands lag står det att ALLA barn har rätt till dagvård. PUNKT! Detta betyder att vi har barn som är hela dagar i dagvård för att mamma och pappa jobbar, det betyder att vi har barn som är heldag och mamma eller pappa studerar, vi har barn som är heldag för att mamma och pappa är hemma med ett yngre syskon, vi har barn som endast är halvdag p.g.a. ja,  som Ni märker så är alternativen lika många som det finns barnfamiljer. Och detta har samliga barn i Finland RÄTT till. PUNKT! 

När jag läser i artikeln om irritation bland personalen över att barnen har långa dagar, inte är lediga under lov, är på dagis fast föräldrarna är hemma etc. kan jag förstå att det kan skapa irritation bland personalen. Frågeställningar som kom fram i artikeln "varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem" är inte ovanligt idag. Vilket jag till viss del kan förstå. Min personliga åsikt är att barnen mår BÄST av att vara med mamma och pappa eller annan vårdnadshavare OCH ha tid för varandra. Vilken idyll! :) Men hur ser det ut i de familjer som av olika orsaker inte har kapacitet eller ork att ta hand om barnen. Är det då inte bättre att de är i dagvård i alla fall? För allas välmående?

Men hur många gånger tar daghemspersonalen ställning till eller hur ofta VET personalen helhetsbilden av familjens situation? Ofta ofta ofta är det antagande det handlar om. I vardagsmun och i media talar vi om cafe latte mammor och pappor - d.v.s föräldrar som lämnar sina barn på dagis för att ha tid för sig själva. Visst finns de föräldrar som säkert unnar sig att lämna barnen på dagis för att ha tid för sig själva. Men vem skall dra gränsen för vad som är ok med att vara en cafe latte mamma eller pappa? Skall föräldrarnas behov av egen tid gå på bekostnad av att banren skall ha långa dagar på dagis? Följande fråga som "ploppar" upp i mitt huvud är hur mycket diskuterar vi detta - personal och föräldrar? Vågar personalen fråga? Vågar föräldraran ha barnen hemma då grannens är på dagis? Missar mina barn något om de inte är på dagis? Blir de tillräckligt sociala?

Som Ni märker är frågorna många och stora...

Många gånger diskuterar vi inte dessa frågor i den form där yrkesfolk och föräldrar tar ställning till vilken lösning som kunde passa familjen bäst och vad som framför allt skulle passa BARNET bäst. Vi skall minnas att det är barnet som har subjektiv rätt till dagvård INTE föräldrarna. Det är inte bara dagvården som skall fostra, socialialiser och ta hand om barnet. Det ligger något i uttrycket; "det krävs en hel by för att fostra ett barn".

Om vi pratar resurser i detta samanhang anser jag att den subjektiva rätten till dagvård är en DYR lösning för kommunerna. Jag anser att vi borde se över grundlagen och fundera över om rätten till dagvård kunde vara behovsprövad, då skulle även diskussionen kring barnets och familjens behov av dagvård vara naturlig. Vi borde skapa mera individuella lösningar - och inte som nu då dagvårdspersoneln INTE vågar ifrågasätta varför barnen har LÅÅÅNGA dagar och MÅÅÅNGA närvarodagar - för att de har laglig rätt att "dumpa" sina barn på dagis OBEROENDE av ett faktiskt behov!

I lagen står det så här...

2 a § (25.3.1983/304)

Dagvården skall stöda dagvårdsbarnens hem i deras uppgift att fostra barnen samt tillsammans med hemmen främja en balanserad utveckling av barnets personlighet. Dagvården skall för sin del erbjuda barnet fortgående, trygga och varma människorelationer, en verksamhet som på ett mångsidigt sätt stöder barnets utveckling samt en med tanke på barnets utgångssituation gynnsam uppväxtmiljö.I enlighet med barnets ålder och individuella behov skall dagvården, med beaktande av det allmänna kulturarvet, främja barnets fysiska, sociala och emotionella utveckling samt stöda barnets estetiska, intellektuella, etiska och religiösa fostran. Då den religiösa fostran stöds skall barnets föräldrars eller förmyndares övertygelse respekteras.Vid främjandet av barnets utveckling bör dagvården stöda barnets uppväxt när det gäller gemensamt ansvar, fred och värnande om livsmiljön.

Ja, och så var det det där med av - och påklädning....jag ser fullkomligt rött då jag läser att av- och påklädningssituationen är ett rent helsike - hur i all värld kan av - och påklädning vara ett helsike då personalen har ansvar för att planera hela dagisdagen? Inte bara en kort verksamhet som en farsdagsgåva eller likande. Övergångar MÅTE planeras med ett släptåg på 21 ungar. Jag kan inte förstå hur detta kan vara så himla svår. På - och avklädning av barn skall vara en inlärningssituation som vilken annan verksamhetsstund som helst. Vad är det som säger att vi måste ha alla vuxna och alla barn i samma tambur SAMTIDIGT? Många saker av det som framkommer i ovannämnda undersökning anser jag att till stora delar är okunskap hos personalen och en oförmåga att planera hela dagisdagen. Tyngdpunkten för planeringen ligger ofta (FORTFARANDE) på det som förväntas att vi skall producera på daghemmet typ farsdagspresenter etc. Kanske lite provokativt skrivet...men varför i all värld skall vi göra en farsdagspresent med ett barn som får ett "raserianfall"? Jag bara undrar....

Ett ställningstagande...gamla "måsten" inom dagvården MÅTSTE vi läras bort!!

En annan tanke som slog mej så jag läste artikeln i dagens VBL är på vilka orter denna förfrågning har blivit gjort - inte för att jag vill generaliser men det är en viss skillnad på utbildningsnivå mellan våra kommuner. Österbotten överlag har goda förutsättningar för att få tag i berhöriga pedagoer (än så länge) medan det i södra Finland är brist på behörig dagvårdpersonal. Hur påverkar detta hur vi bemöter föräldrar och barn och hur vi planerar vår verksamhet?

Efter dagens skriv avreagering vill jag ändå säga att jag varit lyckligt lottad som fått jobba på enheter där man satt BARNET i första rum, samarbetet med föräldrar har varit utmärkt och arbetsgemenskapen OTROLIGT positiv! 

Jag är stolt över de som dageligen gör detta arbete med själ och hjärta! <3

Även om dagvårdsdamen (antar det var en dam) som blivit intervjuad skulle ha lust att skrika då barnet blir hämtat då föräldrarna frågar hur dagen varit, UPPMANAR JAG HENNE ATT FUNDER KRING DET SOM ÄR BRA MED JOBBET PÅ DAGIS...listan kunde göras hur lång som helst...

Här några ting att funder på:
- hur planerar vi vår verksamhet så att den skall passa gruppens och individens intressen och styrkor, jag undrar än en gång varför skall du promt tillverka farsdagspresenter om någon bredvid dej får ett raseriutbrott?
- Du får vara ute varje dag - vilken lyx

Nej nu kom jag att tänka på en episod från att jag jobbade på ett dagis...vi gick ut på eftermiddagen trots regn och rusk - jag och min kollega hade varit ute tillsammans med barnen åtminstone i en timme - då en mamma hämtade sitt barn sa hon samtidig sa till min kollega - Hördu, din marcara har runnit :) Hmmm! vad hade hon tänkt sig efter en timmes lek och stoj i ÖSREGN!!  :)


Nå fortsättning...
- Du far äran att vara med barnen flera timmar än föräldrarna och följa deras utveckling och inlärning
- Du får vara stolt över att du lyckats lära barnet nya saker
- Du får barnet att visa vad det är bra på och även lära dej nya saker
- Du har ett arbete som du kan planera och förverkliga precis så att det passar barnen och personalen

Ja, listan kunde göras HUR lång som helst!

Om vi dessutom sätter detta i perspektiv på hur vi skall bemöta de barn som är i behov av någon form av stöd - ångrar jag nästan att jag började jobba med dagvårdsadministration istället för att stanna kvar och jobba med med dessa HÄRLIGA ungar och alla dessa inlärnings OLIKHETER!!

Nu hoppas jag att du får ny energi att ta tillvara  allt positivt som finns i ditt arbete - att du senast i morgon går ut med en tanke av förståelse för barnen, familjerna och dina kolleger samt att du på ett finkänsligt sätt vågar ta din oro och dina irritation till tals med kolleger och föräldrar - framförallt med föräldrar!!




Om ni har orkat läsa så här långt så får ni nu själva ta ställning till vem som är "djuren på dagis" ;)

Må gott där ute och ta hand om Er och Era ungar!!

Anna

Att vara givare och att vara mottagare...

Texten som Ni kan läsa här under är en ledare från tidningen Västra Nyland och minns jag rätt så har jag läst den kanske år 2009 och sparat den på mitt data "skrivbord" för att jag har tänkt att jag skall använda den till något någongång...Idag är det dags att publicera den på min blogg. Rubriken lyder, "Fler dumma människor" och detta ämne har jag nog funderat på en HEL DEL, speciellt idag! Jag förvånas över hur mkt information som vi tar del av MEN som vi liksom "glömmer" att göra något med. Idag har det varit en dag där jag förundrat mig över hur vi i många ärenden fäster uppmärksamhet på småsaker och glömmer det som är av större vikt och borde prioriteras, varesig det är arbete eller privatliv!

Texten är skriven av Camilla Lindberg. Lindberg ifrågasatte om det kan vara så ”att när kunskapsmängden ökar så rinner vettet ut på andra sidan?”Läs och begrunda!

”Fler dumma människor”

Man kan helt enkelt undra, har vi blivit dummare? Varför då denna frågeställning?

Under årtionden har individen inte haft så många utbildningsmöjligheter och tillgången till kunskap och information varit så stor som nu. Informationsflödet är enormt. Samtidigt kan man läsa att det ordnas fortbildning inom sådana ämnen som man tidigare klarade av att sköta med endast bondförnuft.

Kravet på lagförändringar, inte minst inom trafikens område, har gjort sig gällande. Som bäst är en mopedkörkortsreform under arbete.
Under sommaren har också kravet på ett examensbaserat kort för båtförare aktualiserats på grund av svåra båtolyckor i våra farleder. Orsakerna har förutom alkohol, varit bristande navigationskunskaper och framförallt bristen på vanligt bondförnuft.
Inom den sociala sektorn har man redan länge påtalat behovet av föräldraskolning. Många unga har inte heller de grundläggande erfarenheterna som behövs för att sköta ett hem och få vardagen att rulla.

Det innebär med andra ord att den kunskap och kompetens som krävs i dagens samhälle inte är någonting som man automatiskt kan räkna med att medborgarna har när de har gått ut den nioåriga grundskolan. Ändå är läroplanerna inom den grundläggande undervisningen till sitt innehåll digrare än någonsin. Mer och mer skall rymmas in.
Inte heller efter avlagd yrkes- eller högskoleexamen klarar man sig för livet. Teknologins framfart och i övrigt snabba förändringar i samhället gör att det krävs en ständig uppdatering för att hänga med i svängen. För dem som inte är i arbetslivet kan praktiska saker som att boka biljetter eller sköta bankärenden kräva extra skolning.
Det sedan länge myntade begreppet Livslångt lärande är en verklighet som bygger på ett reellt behov.

Kan det rentav vara så att när kunskapsmängden ökar så rinner vettet ut på andra sidan? Håller det på att ske en fördumning? Orsakerna är förmodligen inte av genetisk karaktär utan snarare en direkt följd av omvälvande samhällsförändringar som ruckat på grundvalarna i livet för den enskilda människan. Att man tidigare klarade sig utan skolning för att kunna köra båt, röra sig i naturen, eller sköta barn stämmer inte. Skillnaden var att kunskapsöverföringen skedde naturligt mellan generationer som ofta bodde nära varandra. Hade man inte släktingar umgicks man kanske i större utsträckning med sina grannar. På det sättet inhämtade man vanligt bondförnuft och omdöme på många områden, bland dem sjövett. För till exempel skärgårdsbor gällde åtminstone tidigare, att man växte in i båtlivets värld från tidig ålder med långsamma båtar. Detsamma gällde på andra områden som barnuppfostran, matlagning och skötseln av ett hem. Barnet lotsades skickligt in mellan grynnor och skär på livets seglats av någon vuxen och erfaren medmänniska.

Inlärningen skedde dessutom långsamt vilket är en förutsättning för bestående inlärningsresultat. Det var ingen som kallade det här för privatundervisning eller slow-schools, ett i många länder nydanande och existerande begrepp. Pedagogiska termer som individualisering, konkretisering och evaluering användes inte. Ändå var det precis pedagogik på hög nivå som man sysslade med även om det inte definierades.

I umgänget med de vuxna som kanske inte heller hade så fruktansvärt bråttom, växte respekten för andra människor och den omgivande naturen fram på ett naturligt sätt. Det här i motsats till många av dagens snabbkurser som inte ger utrymme för vare sig mognad eller reflektion. Snabbhetens lov har tyvärr också drabbat vår grundskola och i dag även högskolorna. Inputen är så stor att man vissa sagar har svårt att omfatta allting.

Med den här bakgrunden är det därför inte förvånande att behovet av vanligt bondförnuft allt tydligare ger sig till känna på olika områden i vårt samhälle. Det här behöver både stat och utbildningsanordnare vara medvetna om.
Snart skall man ännu en gång ta itu med ett nytt läroplansarbete. Ett utgångsläge kunde vara att fundera över hur man får in vanligt bondförnuft på agendan. Det växer inte automatiskt fram utan goda modeller, inte i grundskolan och inte heller på andra platser i samhället.
Tjockare läroplaner i kombination med få vuxna som lärarpermitteringar och vikariestopp i våra skolor ger upphov till är ingen god kombination. Inte i ett samhälle där utbildningsbehovet alldeles tydligt ökar.

Ser man till den pågående trenden just nu så är svaret på inledningsfrågan otvivelaktigt ett ja. Vi blir dummare och kör på grund om vi fortsätter i samma fart.

Kan väl bara konstatera att; Information, information, information blir till non-information...
Må gott där ute!
Anna

Om gårdagen...

Fick i går ta del av en helt underbar kvinnas livshistoria. Hon berättade öppet, rakt, ärligt och modigt om hur hon upplever sin vardag som mamma. En helt unik, otrolig och gripande berättelse som är hennes vardag.

Jag följer hennes blogg och imponeras av hur hon orkar - en helt fantastisk kvinna och mamma!

Här kan Ni följa hennes blogg;

http://mammaannorlunda.blogspot.fi/2013_01_01_archive.html

Jag imponeras verkligen av hennes STYRKA och MOD! Vilken kvinna!

Hon fick mig att fundera och reflektera över en hel del...hur fort dömer vi varandra utan att veta hela historien, hur lätt "piper" och gnäller vi över småsaker - då vi i stället borde uppskatta och se det positiva som finns runt om oss! Hon älskar verkligen inte vardagen alla dagar men lyckas ändå se det positiva i allt och alla!

Vi "normalstörda" varför är "egentid", "självförverkligande", "karriär", "status" så jäkla viktigt....då vi verkligen borde prioritera familjen, barnen och de som betyder ngt för oss? Ett tu tre blir mitt "pipande" om egentid helt ovesäntligt och nästan löjligt!

Hon avslutade föreläsningen med; "Det man ger - så får man liksom tillbaka. Vi är starka tillsammans. "Och jag hoppas att vi tillsamman kan göra världen en lite bättre plats"

Må gott där ute - och trevlig helg samt trevliga lässtunder!


A

Ungar och kungar

Denna text hittade jag idag på aftonbladet.se. Intressant läsning! Jag förstår inte hur barnuppfostran på sina håll alltid skall gå till ytterligehter. Jag säger inte att det är lätt att orka vara förälder och mamma alla gånger, men vart har vårt sund bondförnuft försvunnit? Jag säger absolut inte att jag alla dagar orkar vara en bra mamma och är inte det heller då jag hör min son säga saker som; "Mamma, far vi och skida eller far vi till södern på vintersemester?" "Mamma, visst kan vi köpa....?" och listan kan göras hur lång som helst. Visst ungarna ÄR bortskämda idag. (Det har btw jag också varit). Men jag tror att betydelsen att vara bortskämd har ändrat. Förr betydde det att vi hade tid att vara tillsammans med mamma, pappa och mina syskon på riktigt. Nu kompenseras DETTA "tidsbortskämda" med prylar, prylar och prylar! Det Är inte lätt att vara heltidsjobbande mamma (för att ha råd att göra alla dessa efterlängtade resor), ha ett hus som skall se ut som en inredningstidning, barn som uppför sig väl, är välklädda, att dessutom försöka hinna med sig själv, träna äta rätt bla bla bla...listan kunde göras lika lång på var jag borde som min 5åriga son behöver från butiken! Ok, jag behöver inte ställa upp på allt detta - men hur lätt är det inte att falla in i allt som borde göras, borde ha och borde upplevas!

Så härmed avsäger jag mig att vara populär, ha ett hus som ser ut som en inredningstidning och skall börja återanvända mera!! ;)

Läs och begrunda!

Sluta behandla era ungar som kungar

Psykolog: Bortskämda barn blir ofta olyckliga som vuxna

Det är lätt att bli engagerad och upprörd över barn som far illa.­ Det senaste året har debatten mest handlat om barn som växer­ upp i barnfattigdom. Ett annat och växande problem som vi sällan pratar om är alla bortskämda barn. I mitt arbete som psykolog har jag mött många och de tycks bli fler och fler. Bortskämda barn far också illa och riskerar att som vuxna inte få ett bra liv.

Vår uppgift som föräldrar är att tillfredsställa våra barns behov av tid, kärlek, gränser, normer och värderingar och att förbereda­ dem för vuxenlivet. Barn kan ­aldrig få för mycket kärlek. Vi ska givetvis också respektera barns rättigheter och inte hämma och kränka våra barn. Men om vi alltid ställer upp på deras önskningar, låter dem få all uppmärksamhet och inte sätter tydliga gränser tar vi inte vårt föräldraansvar.
Barn som får allt de vill ha utan­ att anstränga sig kan få svårt att som vuxna förverkliga sina drömmar och mål i livet. Barn som behandlas som kungar kan få samarbetssvårigheter. De är inte heller alltid så lätta att leva­ med i ett äktenskap. Barn som får allt serverat kan få svårt att glädja sig åt allt livet ger.
Barn som behandlas som om deras­ behov är viktigare än alla­ andras blir ofta egocentriska.­ Föräldrar som till varje pris ­försöker undvika att barnen blir ledsna kan få barn som har svårt att hantera kriser och motgångar senare­ i livet.
Bortskämda barn behandlar många gånger föräldrar, lärare,­ förskollärare och andra som betjänter.
Varför ska de städa­ sitt rum? Föräldrarna kan ju få rut-avdrag om någon annan gör det. Barn som inte behöver hjälpa till ­hemma lär sig inte att de har skyldigheter mot familj, vänner och samhälle.
Bortskämda barn har många gånger en skicklig försvarsadvokat i sina föräldrar. Det är kamraternas eller lärarnas fel när det uppstår en konflikt. Som vuxna­ kan de få dålig självkänsla och svårt att hantera konflikter.
Det har aldrig varit så lätt att skämma bort sina barn som i dag. Vi har råd att göra det. Vi själva köper det vi vill ha. Varför­ ska inte barnen då få allt de pekar­ på? Många barnrum ser ut som en leksaksavdelning på ett större varuhus.
Många föräldrar har dåligt ­samvete för att de arbetar för mycket. För att döva vårt samvete ger vi barnen en ny iphone i stället­ för det de behöver, men som kräver lite mer av oss – vår tid. Många orkar inte heller ­efter en lång ­arbetsdag ta konflikter. En del föräldrar är kompisar med sina­ barn. De leker, underhåller och ser till att barnen aldrig behöver ha det långsamt och tråkigt.

För några generationer sedan var barn måna om att uppträda så att de blev omtyckta av sina föräldrar.­ I dag är i stället många av oss ­föräldrar ängsligt och överdrivet måna om att alltid vara ­älskade och omtyckta av våra barn. Vi styrs mer av våra behov än vad som är bäst för barnen. Det ingår i jobbet som förälder inte bara att villkorslöst älska sina barn utan också att stå ut med att inte alltid vara populär och omtyckt.

I debatten om föräldraskap, barns uppväxtvillkor och barns rättigheter behöver vi också­ framhålla riskerna med att skämma bort barn. Bortskämda­ barn blir många gånger inte­ ­lyckliga, ansvarstagande och ­socialt kompetenta vuxna.

2013 har börjat...

Det är bara att konstatera 2012 gick och 2013 är här...nu börjar mitt liv som bloggare. Detta trodde jag aldrig. Nåja, jag skall väl inte säga hepp före jag ens har kommit i gång! Men jag skall åtminstone göra ett försök. Vad kommer bloggen att innehålla...återstår att se! I morgon måndag och nya möjligheter!